Störningsjägaren
Från glufsen i byssan till propellermotorn. Sabine Alexandersson skonar ingen utrustning i jakten på elektromagnetiska störningar ombord på de svenska ubåtarna.
Sabine Alexandersson jagar störningar på ubåtar. Sensorerna på ubåtarna ska inte påverkas av något annat på båten. Exempelvis att ström och spänning från någon utrustning plockas upp av sonaren. Det gör att besättningen inte hör lika bra vad som händer i omgivningen. Foto: Sofia Löveborn/Försvarsmakten
En ubåt opererar dold under vatten. Här lyssnar hon efter andra ubåtar och fartyg samtidigt som hon håller sig dold för andra. Då gäller det att hålla ljudet från den egna båten så lågt som möjligt och här har de svenska ubåtarna med sina luftoberoende Stirlingmotorer erkänt låga så kallade signaturer.
När det gäller förmågan att lyssna efter ljud från andra marina enheter har ubåten ett sonarsystem som lyssnar i olika frekvensband.
– Sensorerna i sonarsystemet har blivit så bra på att lyssna efter ljud att störningar från elektriska system på den egna ubåten har blivit en allt större utmaning. Lägg till allt fler elektriska system och ökade förmågor som ubåten ska klara och utöver det en budget som ska hållas så kan man ana vidden av det här uppdraget, säger Sabine Alexandersson, teknisk specialist inom elektromagnetik på FMV.
Störningar kan få allvarliga konsekvenser
En hel del utrustning som monteras in i de nya svenska ubåtarna är inte specialgjorda för att sitta i en ubåt, vilket gör att projektet måste jobba med anpassning av produkten till den speciella miljön.
Det handlar om att de sensorer vi har ska ha den prestanda som vi betalt för. De ska inte påverkas av något annat på båten. Exempelvis att ström och spänning från någon utrustning plockas upp av sonaren. Det gör att den inte hör lika bra vad som händer i omgivningen. Det kan få allvarliga konsekvenser, som att operatören inte hör i vissa riktningar, tror sig höra något som inte är där eller att ett system som ekolodet ger fel värde om nivån över botten.
Sabine Alexandersson
Teknisk specialist inom elektromagnetik på FMV
Jakten på störningar börjar redan när man funderar på vad ubåten ska kunna göra. Där börjar kraven formuleras. Sedan tittar man på all utrustning som köps in och som går på el, vilket är i princip allt utom bogserlinan och flaggstången. Propellermotor, sonarsystem, belysningen i besättningarnas bingar, avfallskvarnen, den så kallade glufsen, i köket och vapensystem. Inget undgår granskning.
– Det är en jätteutmaning. Vi testar utrustningen innan den köps in, kontrollerar hur mycket störningar den ger och hur känsligt är den för störningar utifrån. Då får man en uppfattning om den håller rätt nivå, sedan följer vi upp när man bygger in det, var man sätter det och hur det installeras och vad som sitter i närheten. Det kan vara kabeldragningar som behöver åtgärdas och eventuellt kan man behöva kapsla in produkten i en metallåda, säger Sabine Alexandersson.
En stor kompromiss
Men det är inte enkelt. Det är trångt ombord så det är inte bara att bygga in, det finns en kamp om utrymmet.
– En ubåt är en stor kompromiss. Jag kommer med mina krav, signaturteamet har sina krav för att man inte ska kunna uppfatta att det är just denna ubåt som kommer och sedan ska hon klara en sjunkbomb med krav på avstånd från stöt. Allt det här måste föras samman och så får man jämka sig fram till en kompromiss utifrån en prioritering och i absolut sista fall en taktisk rekommendation till besättningen att använda utrustningen på ett visst sätt, säger Sabine Alexandersson.
Jobbar med helheten
Sabine började forska för 20 år sedan och disputerade med en avhandling om elektromagnetisk kompatibilitet inom bilindustrin. Ett exempel från den världen är att om man köper en el- eller hybrid-bil idag så har den ingen AM-radio därför att det bandet slås ut av den elektriska drivlinan. I Sverige lyssnar vi mest FM-bandet, men i USA använder man AM.
Sabine Alexandersson började forska för 20 år sedan och disputerade med en avhandling om elektromagnetisk kompatibilitet inom bilindustrin. Nu arbetar hon med att göra de svenska ubåtarna så vassa som möjligt. Foto: Sofia Löveborn/Försvarsmakten
Sabine har varit verksam inom det här området för ubåtar i mer än ett decennium och har jobbat mycket med att sätta sig in i hur besättningen använder systemen, hur ubåten fungerar och vad som är viktigt att kunna göra samtidigt.
– Det blir en rejäl utmaning när man jobbar med helheten i produkten. Det är nog det jag har fastnat för. Jag har superbra stöd från projektet men också från Försvarsmakten. Jag har haft förmånen att få åka ubåt ett antal gånger och det är verkligen kul att se besättningen jobba och att få uppleva stämningen ombord. Den är fantastiskt fin och omtänksam med en hög grad av professionalism. Man har ett gemensamt mål och man hugger i där det behövs, säger Sabine Alexandersson.
– Därför är det så stimulerande att se de nya ubåtarna växa fram och att få vara med och bidra till att besättningarna får ett suveränt redskap.